I felt the punshes

Å du enkla sak, vart ha du tagit vägen?
Jag blir gammal och jag behöver något jag kan lita på.
Jag börjar bli trött och jag behöver någaonstanns att börja.

Det kändes bara fel imorrse när du gick. Sängen blev kall och visst somnade jag om men med en tomkänsla och frusna lemmar. Jag trodde snön skulle kännas som en välsignelse, snarare en förbannelse.
Man brukar kunna avgöra om en dag kommer bli bra på håret och sminket. Så jag förutsatte att allt bara skulle gå åt helvete, men håret ligger bra och sminket sitter ovanligt snyggt...

Har Keanes Everybody's changing i huvudet.

Ska åka om en halvtimma och skulle vilja slut amina ögon en stund, men då lär jag väl inte få upp dem igen. Jag vill bara gå å lägga mig igen! Inte vakna igen förns det är vår. (okej jag kan kvickna till lite över jul och nyår men annars kan det ta å bli vår nu så jag slipper kämpa så för bara två månader)

Vart drar man gränsen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0