corisia

Det känns rätt overkligt.

Det känns så tråkigt. Har börjat tänka så här att det kanske är det bästa att jag inte KAN åka tillbaka för jag skulle säkert misslyckas och det var säkert bra att jag gjorde mig illa och var tvungen att åka hem för annars kanske det skulle ha visat sig att jag inte alls klarade det där.
Känslan att jag kunde klara vadsomhelst och att jag var perfekt för det där jobbet har försvunnit. Självsäkerheten var ömtålig.

Över taket slocknar stjärnor vi inte visste fanns
Vi kan en del om ensamhet och håller I varann

Å vi ångrar vad vi ångrar och vi glömmer vad vi kan

Om vi kunde sluta fred, om vi kunde komma fram
Till vad vi faktiskt kunde få, var vi tvungna att förlora

Kan nån inte bara muntra upp mig. Det är snart över.