Meningslösa tankar
Alltså seriöst, har det gått så långt att den där blondinbella (bloggare) anses vara kändis och därför får vara med på Lets Dance?
Det är lite jobbigt när hjärncellerna sätter igång å arbetar. Jag har en tendens att bli lite deppig när det händer. But fear not det är inget allvarlligt, förutom att jag kanske råkar skriva ner mina funderingar här och de då missuppfattas som att något verkligen inte står rätt till när det egentligen som sagt bara är funderingar.
Vad det är jag ger mig in på i sydafrika blev mer uppenbart idag och tanken att jag faktiskt ska iväg börjar sätta sig. Att jag inte längre är i italien däremot, det har inte riktigt släppt heh.
Absolut inte för att jag vill få mina vänners liv att verkar mindre fartfyllda nu inte alls, TVÄRTOM. Jag har insett att jag faktiskt avundas dem. (några av dem iaf =D) Trots att ja gju gör precis vad jag velat sedan så länge.
Men jag tänker ge exempel.
Fille har (snart) häst, jobb och seriösa planer på framtiden. Sofia har lagom mycket saker i veckorna för att inte bli stressad men inte bli uttråkad. Hon jobbar med sin hobby och får spendera de flesta helger med någon hon älskar. Micaela har skaffat bli och sattsar på att leva livet så gott det går på hemmaplan tills nästa del av livet kommer å grabbar tag i henne. Emma har en hel tvserie runt sig på jobbet med killar hit och dit som avgudar henne och malin har flyttat hemifrån och jobbar med det hon drömt om.
Ni är många fler jag avundas av olika anledningar, men jag är inte riktigt där än...jag är bara inte det. Vill jag vara där än?
Samtidigt som det är jättekul å va hemma igen å höra allas röster så känns det lite svårt. Jag vill inte slå rot för mycket igen när jag vet att jag då kommer bli så ledsen över att behöva lämna det ännu en gång.
Är det märkbart att jag behöver prata av mig?
Kom och lägg en stilla hand på mitt bröst få mig att sluta hosta.
Att det kan kännas så bra att få veta hur rätt man hade när själva resultatet egentligen går emot det man i slutet hade önskat. Men det är väl så att man får vara glad för vad man får lixom, det är så jag iaf försökt tänka när det där inträffat mig.
Man ska va glad när man har rätt....
Nu tänker jag krypa ner under mitt täcke. Dra det över mitt huvud och andas djupa andetag tills den lilla luft som är kvar är så varm så att täcket börjar klibba sig emot min hud. Då kommer jag lyfta lite på täcket framför min mun och känna hur den kalla luften i mitt rum strömmar ner genom min kropp. Den kropp som är för varm för att kunna bli svalkad av hårda ord och kyliga komentarer.
Tyngden av ett täcke är ibland det enda sällskapet man klarar av och har det en gång dragits över huvudet finns det ingen återvändo.
Dra inte av någons täcke om du inte tänkt finnas där för att värma personen efteråt.
Det är lite jobbigt när hjärncellerna sätter igång å arbetar. Jag har en tendens att bli lite deppig när det händer. But fear not det är inget allvarlligt, förutom att jag kanske råkar skriva ner mina funderingar här och de då missuppfattas som att något verkligen inte står rätt till när det egentligen som sagt bara är funderingar.
Vad det är jag ger mig in på i sydafrika blev mer uppenbart idag och tanken att jag faktiskt ska iväg börjar sätta sig. Att jag inte längre är i italien däremot, det har inte riktigt släppt heh.
Absolut inte för att jag vill få mina vänners liv att verkar mindre fartfyllda nu inte alls, TVÄRTOM. Jag har insett att jag faktiskt avundas dem. (några av dem iaf =D) Trots att ja gju gör precis vad jag velat sedan så länge.
Men jag tänker ge exempel.
Fille har (snart) häst, jobb och seriösa planer på framtiden. Sofia har lagom mycket saker i veckorna för att inte bli stressad men inte bli uttråkad. Hon jobbar med sin hobby och får spendera de flesta helger med någon hon älskar. Micaela har skaffat bli och sattsar på att leva livet så gott det går på hemmaplan tills nästa del av livet kommer å grabbar tag i henne. Emma har en hel tvserie runt sig på jobbet med killar hit och dit som avgudar henne och malin har flyttat hemifrån och jobbar med det hon drömt om.
Ni är många fler jag avundas av olika anledningar, men jag är inte riktigt där än...jag är bara inte det. Vill jag vara där än?
Samtidigt som det är jättekul å va hemma igen å höra allas röster så känns det lite svårt. Jag vill inte slå rot för mycket igen när jag vet att jag då kommer bli så ledsen över att behöva lämna det ännu en gång.
Är det märkbart att jag behöver prata av mig?
Kom och lägg en stilla hand på mitt bröst få mig att sluta hosta.
Att det kan kännas så bra att få veta hur rätt man hade när själva resultatet egentligen går emot det man i slutet hade önskat. Men det är väl så att man får vara glad för vad man får lixom, det är så jag iaf försökt tänka när det där inträffat mig.
Man ska va glad när man har rätt....
Nu tänker jag krypa ner under mitt täcke. Dra det över mitt huvud och andas djupa andetag tills den lilla luft som är kvar är så varm så att täcket börjar klibba sig emot min hud. Då kommer jag lyfta lite på täcket framför min mun och känna hur den kalla luften i mitt rum strömmar ner genom min kropp. Den kropp som är för varm för att kunna bli svalkad av hårda ord och kyliga komentarer.
Tyngden av ett täcke är ibland det enda sällskapet man klarar av och har det en gång dragits över huvudet finns det ingen återvändo.
Dra inte av någons täcke om du inte tänkt finnas där för att värma personen efteråt.
Kommentarer
Trackback
