To South Africa and back


He knows the price that he's paid.
He admits that it's too late to admit that he's afraid.
Tomorrow comes. Sorrow becomes his soul mate.
The damage is done. The prodigal son is too late.
Old doors are closed but he's always open,
To relive time in his mind.


Jag vet att ni kanske undrar vad som hände. Jag är hemma nu. I sverige. Men helt ärligt vill jag nog inte prata om det därför att förklarar jag en sak måste jag säga en annan. Mycket kan hända på tre veckor.
Den korta versionen är väl att jag rammlade av en häst och bröt foten i sydafrika, men det är bara en droppe i havet av vad som sedan följde.

Jag har aldrig varit så lycklig, rädd, panikslagen, lugn, förvirrad, ensam eller klar.

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och insett vilken typ av människa jag vill vara. Visserligen blev resan tre veckor i stället för tre månader men det där om vilka som är ens vänner när man kommer tillbaka stämmer ändå. Men som sagt just nu vill jag inte gå utanför dörren, Eller rättare sagt jag KAN inte. Har inga piggar på mina kryckor och det är snö ute.

För er som som vill lyssna ska jag berätta historien, eller iaf den logiska biten, den biten som inte involverar mitt eget psyke.


Varför kan inte människor bara älska varandra och leva lyckliga i alla sina dagar? Varför ska vi behöva växa upp och lära oss att man blir sårad. Hemska saker händer faktiskt goda människor.
Vi kan inte styra någon annan än oss själva och vi borde inte ha behov av att göra det heller, men det har vi oavsett vad vi hävdar, vi är mänskliga.

MAn ska drömma och man ska sikta högt, vi är inte unga länge så skit i konsekvenserna nu. Skratta gråt hoppa rulla älska hata men sluta aldrig känna, vi är inte där än. kompomissa kan vi göra senare. Livet är kort och shit happens.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0