corisia

Vill ni ha en blogg å läsa får ni väl säga nått =P

detta har varit väldigt nyttigt för mig jag är inte rädd alls för att erkänna det för jag visste redan innan att det skulle bli så här. mest skitsnack.
varför kan inte jag få det JAG vill ha? på mina grunder? vilka är mina grunder?

jag vill vara inspration, kunskap, styrka, lycka, glädje, hjälp, tröst, Hopp har aldrig hjälpt en människa sorry.

Jag insåg igår i min ensamhet att jag har ingen kvar längre som vet något om tiden innan gymnasiumet. jo en, den människan kommer jag alltid älska även om vi inte pratat med varandra på flera år.
det är inget man ska älta, men jag vill inte glömma det, faktiskt. jag vill komma ihåg det så jag kan vara glad och tacksam för vad jag har idag. rikare har jag aldrig tidigare varit.

att skriva har alltid varit terapi, dock inte på det sättet det är idag haha tack och lov. hur som helst så slog det mig, särskilt efter att micaela ringde och tyckte att vi kunde väl bara träffas en stund.
Det där fanns inte det existerade inte. Ni fanns inte. men det finns en mening med allt det tror jag. den där skiten måste inträffa, den måste leda någon vart även om man inte nånsin får reda på vart.

En person kan historien, två till är medvetna om den....bitar iaf. de som fanns där då var inte ens medvetna om det då.

det jag vill minnas är hur enkelt en människa kan dölja smärta. hur lätt det är att inte se. Att man måste inte förstå allt för att ha förståelse. att ett enkelt "jag vill veta, berätta" kan räcka mil.

Jag blir sån här ibland, det är normalt så oroa er inte. jag sitter inte i skuggorna längre. Men till dem som gör det, säg aldrig "ryck upp dig" eller "det är väl bara..." för det är det inte å de orden visar bara hur lite man bryr sig.
Det jobbiga är att det kan vara svårt att förklara, alldeles för många kännslor och minnen för att kunna återberätta.

Jag skulle kunna skriva en bok om det, har nog redan gjort det om man lägger ihop allt. men som sagt tillslut blir den enda styrkan man har kvar att man är duktigt på att dölja det. men är duktig...
nuförtiden finns det kanske faktiskt folk omkring mig som skulle vilja läsa den boken. men saker har ju förändras. det är nog inte förns man tar sig ur det som man kan sätta nogorlunda normala ord på det.

jag skulle tom kunna skriva det här, men jag skulle bara känna mig tom och i hålig efteråt. minnena är mina och ska de delas krävs det vissa saker från den som vill höra. krav jag absolut inte kan ställa på en blogg haha



Var aldrig rädd för att fråga och pusha. den som har mest ont vet bäst hur man döljer det.




Ett leende är inte alltid ett lyckligt sådan